Fraktionsstrider utgör ett allvarligt hot mot den svenska socialdemokratins framtid. Genom att satsa på fler interna diskussioner om politiken och tillåta avvikande uppfattningar kan vi överkomma splitringen och stärka partiets förnyelsearbete.
I slutet av 90-talet förekom uppslitande fraktionsstrider inom SSU. Vid kongressen 1999 stod högerkandidaten Mikael Damberg mot vänsterkandidaten Luciano Astudillo. Damberg valdes till ordförande efter en mycket jämn omröstning med 126 röster mot Astudillos 124. Vid kongressen i Umeå två år senare tågade SSU:s vänsterfallang ut ur kongresslokalen i protest mot att Damberg återvaldes som förbundsordförande. Det är mycket oroväckande att se hur fraktionsstriderna i SSU nu tycks spridas till det socialdemokratiska partiet. Upprinnelsen till den process som kom att leda till Mona Sahlins avgång inleddes exempelvis med en öppen konflikt mellan vänsterpolitikern Morgan Johansson från Skånedistriktet och Thomas Östros från Uppsala läns något mer högerinriktade partidistrikt.
Fraktionsstrider kan vara extremt farliga för ett parti. För det första leder fraktionsstrider till splitring. Politiker som borde se varandra som samarbetspartners och vänner betraktar istället varandra som motståndare och fiender. Tid som borde ha använts för oppositions- eller regeringsarbete används istället för att smida ränker riktade mot partikamrater från konkurrerande distrikt. För det andra riskerar fraktionsstrider att frysa det politiska förnyelsearbetet. I ett parti som delas upp i vänster- och högerdistrikt utvecklas inte politiken eftersom fraktionsstriderna inte bara innebär splitring i partiet utan också skapar krav på likriktning inom distrikten och S-föreningarna. Inom fraktionen måste man sluta leden för att lättare kunna bekämpa motståndarfraktionen. Går man med i ett vänsterdistrikt måste man acceptera hela det politiska sossevänsterpaketet, man ska motsätta sig EU och friskolor men ställa sig bakom sex timmars arbetsdag och delad föräldraförsäkring. Går man med i ett högerdistrikt blir tillväxtkramande och svensk vapenexport nödvändiga delar även av det individuella politikpaketet. Dessa ideologiska låsningar fryser utvecklingen av politiken. Det blir exempelvis svårt att skapa en mer nyanserad friskolepolitik om hälften av partiets distrikt är för friskolor och hälften av distrikten är mot. Risken är att den starkaste fallangen i partiet genomföra sin polariserade ståndpunkt fullt ut.
Att ett parti rymmer skilda viljor är i sig inget problem. Vi ska vara överens när det gäller ideologin och visionerna men när de gäller de politiska reformerna bör vi kunna ha vitt skilda uppfattningar. Om vi tycker olika bör vi föra en diskussion där det bästa argumentet avgör vilken politik som ska föras. Att vissa partikamrater vill nå våra mål genom klassisk vänsterpolitik medan andra vill använda sig av mittenpolitiska reformer behöver inte heller vara något problem. Faran är om hela distrikt står för den ena eller den andra uppfattningen. Om medlemmar inom ett distrikt har vitt skilda uppfattningar borde distrikten i sin helhet bli mindre tydligt vänster- eller högerinriktade. I bästa fall får distrikten mer reflekterade attityder där vänsterlösningar förordas i vissa frågor och högerlösningar förordas i andra.
Hur kan man lösa och förhindra dessa farliga fraktionsstrider? Som jag ser det bör vi uppmuntra mer politisk debatt och sporra fram ett öppnare diskussionsklimat inom distrikten och S-föreningarna. Vi måste ägna mer tid åt interndebatt. Dels efterfrågas detta av våra diskussionslystna och politikintresserade medlemmar men det är också ytterst viktigt om vi vill uppnå en ständig politisk förnyelse. Det är också viktigt att vara öppen och tillåtande mot de olika åsikter som kan komma upp under dessa diskussioner. Detta låter enkelt i teorin men i praktiken har S-föreningarna ofta en stark konsensuskultur som motverkar olika uppfattningar. De ledande och mest kunniga personerna i föreningarna riskerar att motverka ett öppet debattklimat om de för en alltför aggressiv argumentationslinje under diskussionerna. Risken är att nya medlemmar med andra perspektiv korrigerar sina åsikter för att smälta in i det politiska klimatet i gruppen. Därför kan det vara bra att rotera ledarskapet över dessa diskussionsmöten samt sträva efter en någorlunda jämlik talartid bland de deltagande medlemmarna. Diskussionerna ska vara så toleranta och vänliga som möjligt. På så sätt stärks förtroendet mellan socialdemokrater som företräder olika politiska vägar.
Skapar vi ett öppet diskussionsklimat kan vi försvaga fraktionsstriderna i partiet, motverka splitring och snabba på den politiska förnyelsen. Denna utveckling borde vara välkommen hos alla Socialdemokrater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar