Så övervinner vi fraktionsstriderna

Fraktionsstrider utgör ett allvarligt hot mot den svenska socialdemokratins framtid. Genom att satsa på fler interna diskussioner om politiken och tillåta avvikande uppfattningar kan vi överkomma splitringen och stärka partiets förnyelsearbete.

I slutet av 90-talet förekom uppslitande fraktionsstrider inom SSU. Vid kongressen 1999 stod högerkandidaten Mikael Damberg mot vänsterkandidaten Luciano Astudillo. Damberg valdes till ordförande efter en mycket jämn omröstning med 126 röster mot Astudillos 124. Vid kongressen i Umeå två år senare tågade SSU:s vänsterfallang ut ur kongresslokalen i protest mot att Damberg återvaldes som förbundsordförande. Det är mycket oroväckande att se hur fraktionsstriderna i SSU nu tycks spridas till det socialdemokratiska partiet. Upprinnelsen till den process som kom att leda till Mona Sahlins avgång inleddes exempelvis med en öppen konflikt mellan vänsterpolitikern Morgan Johansson från Skånedistriktet och Thomas Östros från Uppsala läns något mer högerinriktade partidistrikt.

Fraktionsstrider kan vara extremt farliga för ett parti. För det första leder fraktionsstrider till splitring. Politiker som borde se varandra som samarbetspartners och vänner betraktar istället varandra som motståndare och fiender. Tid som borde ha använts för oppositions- eller regeringsarbete används istället för att smida ränker riktade mot partikamrater från konkurrerande distrikt. För det andra riskerar fraktionsstrider att frysa det politiska förnyelsearbetet. I ett parti som delas upp i vänster- och högerdistrikt utvecklas inte politiken eftersom fraktionsstriderna inte bara innebär splitring i partiet utan också skapar krav på likriktning inom distrikten och S-föreningarna. Inom fraktionen måste man sluta leden för att lättare kunna bekämpa motståndarfraktionen. Går man med i ett vänsterdistrikt måste man acceptera hela det politiska sossevänsterpaketet, man ska motsätta sig EU och friskolor men ställa sig bakom sex timmars arbetsdag och delad föräldraförsäkring. Går man med i ett högerdistrikt blir tillväxtkramande och svensk vapenexport nödvändiga delar även av det individuella politikpaketet. Dessa ideologiska låsningar fryser utvecklingen av politiken. Det blir exempelvis svårt att skapa en mer nyanserad friskolepolitik om hälften av partiets distrikt är för friskolor och hälften av distrikten är mot. Risken är att den starkaste fallangen i partiet genomföra sin polariserade ståndpunkt fullt ut.

Att ett parti rymmer skilda viljor är i sig inget problem. Vi ska vara överens när det gäller ideologin och visionerna men när de gäller de politiska reformerna bör vi kunna ha vitt skilda uppfattningar. Om vi tycker olika bör vi föra en diskussion där det bästa argumentet avgör vilken politik som ska föras. Att vissa partikamrater vill nå våra mål genom klassisk vänsterpolitik medan andra vill använda sig av mittenpolitiska reformer behöver inte heller vara något problem. Faran är om hela distrikt står för den ena eller den andra uppfattningen. Om medlemmar inom ett distrikt har vitt skilda uppfattningar borde distrikten i sin helhet bli mindre tydligt vänster- eller högerinriktade. I bästa fall får distrikten mer reflekterade attityder där vänsterlösningar förordas i vissa frågor och högerlösningar förordas i andra.

Hur kan man lösa och förhindra dessa farliga fraktionsstrider? Som jag ser det bör vi uppmuntra mer politisk debatt och sporra fram ett öppnare diskussionsklimat inom distrikten och S-föreningarna. Vi måste ägna mer tid åt interndebatt. Dels efterfrågas detta av våra diskussionslystna och politikintresserade medlemmar men det är också ytterst viktigt om vi vill uppnå en ständig politisk förnyelse. Det är också viktigt att vara öppen och tillåtande mot de olika åsikter som kan komma upp under dessa diskussioner. Detta låter enkelt i teorin men i praktiken har S-föreningarna ofta en stark konsensuskultur som motverkar olika uppfattningar. De ledande och mest kunniga personerna i föreningarna riskerar att motverka ett öppet debattklimat om de för en alltför aggressiv argumentationslinje under diskussionerna. Risken är att nya medlemmar med andra perspektiv korrigerar sina åsikter för att smälta in i det politiska klimatet i gruppen. Därför kan det vara bra att rotera ledarskapet över dessa diskussionsmöten samt sträva efter en någorlunda jämlik talartid bland de deltagande medlemmarna. Diskussionerna ska vara så toleranta och vänliga som möjligt. På så sätt stärks förtroendet mellan socialdemokrater som företräder olika politiska vägar.                     

Skapar vi ett öppet diskussionsklimat kan vi försvaga fraktionsstriderna i partiet, motverka splitring och snabba på den politiska förnyelsen. Denna utveckling borde vara välkommen hos alla Socialdemokrater.

Socialdemokratin kan skapa en jämlik fördelning av tid

Tidsbrist har blivit ett stort problem för många människor. Högern erbjuder endast tidsbesparande lösningar för den välbärgade delen av samhället. Endast Socialdemokraterna kan åstadkomma stora tidsvinster för hela befolkningen.

När man är utomlands, särskilt i lite fattigare länder, slås man ofta av hur försäljare kan ägna så mycket tid åt att köpslå om priserna på sina produkter. För många svenskar känns detta främmande. I Sverige är det vanligt att spendera pengar för att tjäna tid. I ett rikare samhälle har tid blivit vår stora bristvara. Jag hör ofta vänner klaga över att de ”inte har tid” eller över att deras tid ”rinner iväg”. Det händer även att vänner bekymrar sig över brist på pengar men inte alls i samma utsträckning. Bland politiker är dock den ekonomiska dimensionen helt överordnad tidsdimensionen när samhällsproblemen diskuteras. Detta gäller inte minst för mitt eget parti, Socialdemokraterna.

                      De senaste 20 åren har arbetslivet blivit stressigare. Mer än 50 procent av den svenska arbetsstyrkan upplever exempelvis att deras arbetsbelastning är för hög. Omkring 15 procent jobbar regelbundet övertid. Många upplever även att privatlivet har blivit mer tidskrävande. Allt fler delar av vår tillvara ses som projekt. Hemmet ska vara snyggt och designat, cupcakes ska bakas, barnen ska ha en meningsfull fritid och sexlivet ska vara spännande. Högre ambitionsnivåer i privatlivet går naturligtvis ut över vår tid. Kombinerat med en ökad arbetsbelastning blir denna tidsbrist ohållbar.

                      Tidsbrist utgör alltså ett allt större samhällsproblem. Bland de politiska partierna har moderaterna varit bäst på att identifiera och kommunicera denna problematik. Regeringen talar ofta om småbarnsföräldrarnas stressiga vardag och deras svårigheter med att få ”livspusslet” att gå ihop. RUT-avdraget har blivit regeringens främsta reform för att ge mer tid till de stressade föräldrarna. Tanken är att karriärskvinnor ska spara tid genom att utnyttja skattesubventionerad barnpassning och städhjälp.

                      Problemet är att även skattebefriat hushållsarbete är så dyrt att endast en liten minoritet av alla svenskar, drygt en procent, har råd att utnyttja denna typ av tidsbesparande åtgärder. För vissa höginkomsttagare har det dock blivit en lösning. I rika Danderyd utnyttjar sju procent av invånarna bidraget. Sammanfattningsvis har högern lyckats identifiera ett viktigt problem men presenterar inga breda eller jämlika lösningar för hur detta problem kan åtgärdas.

                      Här kan vi Socialdemokrater komma med nya perspektiv. Vi kan genomföra reformer som syftar till att spara tid för större samhällsgrupper. En storsatsning på kollektivtrafik skulle kunna vara en sådan reform. Järnvägsnätet måste renoveras. Två vintrar i rad har passagerare suttit fast i vagnar eller på stationer och väntat på tåg som inte kommer. Pendlare har varken hunnit fram till möten eller kvällsmat. Här kan samhället investera pengar för att spara tid. På lång sikt är det även önskvärt att sänka priserna för kollektivtrafik. Idag använder fyra femtedelar av svenskarna bilen för att ta sig till jobbet. Om tåg- och tunnelbanetrafiken var billigare och sköttes bättre skulle säkert många av dessa övergå till att åka kollektivt. Bilar kan i längden aldrig tävla med tåg eller tunnelbana i hastighet

                      Tidsproblematiken är naturligtvis nära sammanknuten med diskussionen om arbetstid och arbetstidsförkortning. Arbetstid är ett område som traditionellt skötts av arbetsmarknadens parter. Men om facken och arbetsgivarna misslyckas med att minska stressen för löntagarna måste politiken gå in och ta mer ansvar. Regelbunden övertid och ständig tillgänglighet måste motverkas. Utan en längre period av ledig tid tenderar människor att skadas allvarligt av stress. Alla människor måste därför ges möjlighet att ta ut en lång sammanhängande semester. På längre sikt bör någon slags arbetstidsförkortning äga rum.

                      Frågan om tid är dels en frihetsfråga men också en fråga om hållbar ekonomisk utveckling. Genom att ge människor mer tid kan vi minska deras stressbörda och förbättra deras hälsa. Bättre hälsa leder till att människor kan vara verksamma och arbeta under längre tidsperioder. Därmed kan de på lång sikt ge ett större bidrag till samhällsekonomin. Socialdemokratin kan på så sätt stå för en långsiktig hållbar politik i kontrast mot högerns kortsiktiga ojämlika politik.