lördag 8 oktober 2011

Frihet, jämlikhet, solidaritet ett bättre medel mot kriminalitet...

Socialdemokraterna tänker inte vara med och debatter mot SD men går iställer deras ärenden? Förslaget om införande av temporärt medborgarskap får ju stående ovationer av Åkesson och co. Om förslaget bottnar sig i ren och skär populism eller om främlingsfientligheten smyger sig även i S korridorerer kan man bara spekulera i. Hur som helst är det ett vansinnigt och ett tydligt tecken på bristande kunskap i de här frågorna.

Sociala problem så som kriminalitet löses inte genom hot om indraget pass, inte heller (har det visat sig) genom hårdare och längre fängelsestraff. Kriminalitet bottnar sig i saker som social utsatthet, fattigdom och ojämlikhet. Det är där vi måste börja. Stå upp för grundvärderingarna frihet, jämlikhet och solidaritet, över klass och nationsgränser, istället för att gå övervakningsivrarnas väg mot ett hårt och kallt samhälle.

måndag 3 oktober 2011

Öppet samtal med Håkan Juholt

Hej alla,

I onsdags (den 28:e september) besökte Håkan Juholt Uppsala Universitet och Ångsrömslaboratoriet. I den till brädden fyllda Polhemssalen hölls under ungefär 45 minuter ett öppet samtal med Juholt där publiken fick ställa sina frågor. Temat för dagen var ett av de tre begrepp som blivit centrala för Juholts politiska vision, nämligen den kunskapsbaserade ekonomin. Ordet fördelades av Rafael Waters, doktor i teknisk fysik. I det här blogginlägget skall jag försöka sammanfatta det som kom fram under samtalet, men jag gör inga anspråk på att fullständigt redogöra för frågorna och svaren som utväxlades. Man bör alltså hålla i minnet att Juholt mest rättvist bedöms efter hans egna ord och inte vad jag skriver här. Då kör vi!

Waters inledde samtalet med att i god pedagogisk (eller åtminstone vetenskaplig) anda be Juholt att definiera begreppet "kunskapsbaserad ekonomi" som bas för det fortsatta samtalet. Juholt svarade med att ställa den kunskapsbaserade ekonomin inför sitt alternativ, som han hävdade är den konsumptionsbaserade ekonomin, vilken han menade att regeringen idag främjar. Genom RUT- och ROT-avdrag eftersträvar man, menade Juholt, en ekonomi som bygger på att vi i Sverige utför tjänster såsom att bygga om varandras badrum och rasta varandras hundar. Denna form av ekonomi menade han är ohållbar utifrån ett perspektiv där man frågar sig "Vad bygger den svenska ekonomin över de kommande tio, tjugo och trettio åren?". Istället menade han att den svenska ekonomin måste satsa på forskning och innovationer, vilket är en del av den kunskapsbaserade ekonomin. Den kunskapsbaserade ekonomin, menade Juholt, bygger på att staten, näringslivet och akademin samverkar för att möjliggöra livslångt lärande. Detta skall leda till att individer kan bredda sin kompetens under hela livet och därigenom bidra till en mer livaktig ekonomi. En tätare samverkan mellan akademi och forskarsamhälle å ena sidan och näringslivet å den andra skall göra att forskningsframsteg utvecklas hela vägen till kommersiellt gångbara produkter som den svenska industrin kan låta gå på export. Detta skall även i framtiden vara motorn i den svenska ekonomin och tillväxten. Idag, menade Juholt, siktar alltså politiken inte på att åstadkomma denna växande ekonomi utan på att föra Sveriges ekonomi, som tidigare varit och fortfarande till stor del är kunskapsbaserad, till ett fokus på inrikes tjänsteproduktion, vilket Juholt framställde som en återvändsgränd vad gäller att alstra tillväxt. Juholt hävdade att politikens roll istället är att samordna akademi och näringsliv i gemensamma nationella strategier med innovation och en levande exportindustri som mål. Att just innovationer är livsnödvändiga framställdes som självklart. Att försöka konkurrera med andra länder i traditionell produktionsindustri, som en gång varvsindustrin misslyckades med, är inte hållbart i en global marknad där samma produkter kan produceras i Asien för en bråkdel av personalkostnaden framhöll Juholt. Flera gånger återkom han till att Sverige är ett litet land, att vår befolkning är mindre än exempelvis Londons, och att vi för att kunna ha en framgångsrik och växande ekonomi måste föra en politik som aktivt underlättar akademins och näringslivet ansträngningar snarare än att, som han menade sker idag, politiken sitter på läktaren och överlämnar åt marknaden att sköta ekonomin. Ett litet land som Sverige har inte råd att slösa bort minsta resurs eller kasta bort minsta begåvning om vi vill behålla och återskapa de framgångar vi tidigare upplevt och som byggt det samhälle vi idag ska försöka förvalta menade Juholt. Därför måste staten komplettera marknaden, samordna och underlätta. Juholt gav ett par exempel på hur staten skall verka för detta. En fråga han fick gällde hur man hanterar att innovationer ofrånkomligen hamnar utomlands även om de en gång framställts i Sverige. Detta, sade Juholt, är naturligt och ett skäl att utforma ekonomin så att nya innovationer hela tiden kan ersätta dem. Men en annan viktig aspekt, menade han, är det faktum att innovationer alltid vidareutvecklas. Därför kan vi inte stirra oss blinda på våra egna framsteg utan också aktivt leta utomlands efter sådant som vi i Sverige kan driva längre och göra bättre. Här kan och bör staten hjälpa marknaden att söka och hämta in nya innovationer från andra delar av världen, hävdade Juholt. Ett annat exempel på hur staten bör komplettera marknaden är genom att tillhandahålla ett fungerande och generöst system av socialförsäkringar. Det är nämligen ofrånkomligt att den kunskapsbaserade ekonomin upplever strukturomvandlingar, omfattande behov av att söka ny kompetens och kunskap, nya branscher och marknader att verka på, menade Juholt. Socialförsäkringarna behövs för att ge arbetskraften, facket och näringslivet den trygghet som krävs för att våga överge gamla nischer som inte längre är lönsamma och ge sig ut för att finna nya. Ytterligare en reform som Juholt trodde skulle hjälpa det svenska näringslivet påtagligt vore att staten skulle ge kostnadsfri exportrådgivning till små och medelstora företag. För företag med goda idéer men mindre resurser skulle den erfarenhet staten kan erbjuda öppna nya marknader och underlätta företagens tillväxt.

Juholt fick ett par frågor om skolan. Han gav tydliga besked om att det fria skolvalet är här för att stanna och att han inte ansåg att skolan ska återförstatligas. Däremot underströk han att staten fortfarande är beställare till kommunerna och att staten i den rollen kan och bör vara tydligare med vad man förväntar sig att kommunerna skall åstadkomma med barnens utbildning. Han ville också integrera grund- och gymnasieskolan i den kunskapsbaserade ekonomin genom att låta studievägledningen få större resurser och låta studievägledarna placera elevens val av studieinriktning i ett sammanhang med situationen för arbetsmarknaden. Vidare ville Juholt göra det attraktivt även för de som är trygga i sin plats i arbetslivet, som är 30+ och har fast anställning, att fortbilda sig och bredda sin kompetens. Juholt lovade att den kommande skuggbudgeten skulle innehålla sådana satsningar.

Det kom också frågor om klimatomställningen och Vattenfall. Juholt sade att han ville se att Sverige, med Vattenfall som motorn i maskineriet, skall vara ledande i utvecklingen av nya energislag och tillämpningen av mer miljövänlig energiförsörjning. De ändliga energislagen, vare sig de baserar sig på kol eller uran, måste för eller senare ersättas och Juholt sade sig anse att detta är ett område där Sverige har möjlighet att vara världsledande och håva in intäkterna av denna position. En besläktad reform som Juholt sade sig vilja genomföra är ombyggnaden av miljonprogrammet till klimatneutrala och miljövänliga fastigheter.

Om ni var närvarande under samtalet och tycker att jag missat något, eller om ni har frågor/kommentarer, använd för all del kommentarsfunktionen!

Med vänliga hälsningar
/Mathias Ericsson, studieledare i Laboremus

måndag 31 januari 2011

Så övervinner vi fraktionsstriderna


Fraktionsstrider utgör ett allvarligt hot mot den svenska socialdemokratins framtid. Genom att satsa på fler interna diskussioner om politiken och tillåta avvikande uppfattningar kan vi överkomma splitringen och stärka partiets förnyelsearbete.

I slutet av 90-talet förekom uppslitande fraktionsstrider inom SSU. Vid kongressen 1999 stod högerkandidaten Mikael Damberg mot vänsterkandidaten Luciano Astudillo. Damberg valdes till ordförande efter en mycket jämn omröstning med 126 röster mot Astudillos 124. Vid kongressen i Umeå två år senare tågade SSU:s vänsterfallang ut ur kongresslokalen i protest mot att Damberg återvaldes som förbundsordförande. Det är mycket oroväckande att se hur fraktionsstriderna i SSU nu tycks spridas till det socialdemokratiska partiet. Upprinnelsen till den process som kom att leda till Mona Sahlins avgång inleddes exempelvis med en öppen konflikt mellan vänsterpolitikern Morgan Johansson från Skånedistriktet och Thomas Östros från Uppsala läns något mer högerinriktade partidistrikt.
Fraktionsstrider kan vara extremt farliga för ett parti. För det första leder fraktionsstrider till splitring. Politiker som borde se varandra som samarbetspartners och vänner betraktar istället varandra som motståndare och fiender. Tid som borde ha använts för oppositions- eller regeringsarbete används istället för att smida ränker riktade mot partikamrater från konkurrerande distrikt. För det andra riskerar fraktionsstrider att frysa det politiska förnyelsearbetet. I ett parti som delas upp i vänster- och högerdistrikt utvecklas inte politiken eftersom fraktionsstriderna inte bara innebär splitring i partiet utan också skapar krav på likriktning inom distrikten och S-föreningarna. Inom fraktionen måste man sluta leden för att lättare kunna bekämpa motståndarfraktionen. Går man med i ett vänsterdistrikt måste man acceptera hela det politiska sossevänsterpaketet, man ska motsätta sig EU och friskolor men ställa sig bakom sex timmars arbetsdag och delad föräldraförsäkring. Går man med i ett högerdistrikt blir tillväxtkramande och svensk vapenexport nödvändiga delar även av det individuella politikpaketet. Dessa ideologiska låsningar fryser utvecklingen av politiken. Det blir exempelvis svårt att skapa en mer nyanserad friskolepolitik om hälften av partiets distrikt är för friskolor och hälften av distrikten är mot. Risken är att den starkaste fallangen i partiet genomföra sin polariserade ståndpunkt fullt ut.
Att ett parti rymmer skilda viljor är i sig inget problem. Vi ska vara överens när det gäller ideologin och visionerna men när de gäller de politiska reformerna bör vi kunna ha vitt skilda uppfattningar. Om vi tycker olika bör vi föra en diskussion där det bästa argumentet avgör vilken politik som ska föras. Att vissa partikamrater vill nå våra mål genom klassisk vänsterpolitik medan andra vill använda sig av mittenpolitiska reformer behöver inte heller vara något problem. Faran är om hela distrikt står för den ena eller den andra uppfattningen. Om medlemmar inom ett distrikt har vitt skilda uppfattningar borde distrikten i sin helhet bli mindre tydligt vänster- eller högerinriktade. I bästa fall får distrikten mer reflekterade attityder där vänsterlösningar förordas i vissa frågor och högerlösningar förordas i andra.
Hur kan man lösa och förhindra dessa farliga fraktionsstrider? Som jag ser det bör vi uppmuntra mer politisk debatt och sporra fram ett öppnare diskussionsklimat inom distrikten och S-föreningarna. Vi måste ägna mer tid åt interndebatt. Dels efterfrågas detta av våra diskussionslystna och politikintresserade medlemmar men det är också ytterst viktigt om vi vill uppnå en ständig politisk förnyelse. Det är också viktigt att vara öppen och tillåtande mot de olika åsikter som kan komma upp under dessa diskussioner. Detta låter enkelt i teorin men i praktiken har S-föreningarna ofta en stark konsensuskultur som motverkar olika uppfattningar. De ledande och mest kunniga personerna i föreningarna riskerar att motverka ett öppet debattklimat om de för en alltför aggressiv argumentationslinje under diskussionerna. Risken är att nya medlemmar med andra perspektiv korrigerar sina åsikter för att smälta in i det politiska klimatet i gruppen. Därför kan det vara bra att rotera ledarskapet över dessa diskussionsmöten samt sträva efter en någorlunda jämlik talartid bland de deltagande medlemmarna. Diskussionerna ska vara så toleranta och vänliga som möjligt. På så sätt stärks förtroendet mellan socialdemokrater som företräder olika politiska vägar.                     
Skapar vi ett öppet diskussionsklimat kan vi försvaga fraktionsstriderna i partiet, motverka splitring och snabba på den politiska förnyelsen. Denna utveckling borde vara välkommen hos alla Socialdemokrater.

söndag 23 januari 2011

Socialdemokratin kan skapa en jämlik fördelning av tid


Tidsbrist har blivit ett stort problem för många människor. Högern erbjuder endast tidsbesparande lösningar för den välbärgade delen av samhället. Endast Socialdemokraterna kan åstadkomma stora tidsvinster för hela befolkningen.

När man är utomlands, särskilt i lite fattigare länder, slås man ofta av hur försäljare kan ägna så mycket tid åt att köpslå om priserna på sina produkter. För många svenskar känns detta främmande. I Sverige är det vanligt att spendera pengar för att tjäna tid. I ett rikare samhälle har tid blivit vår stora bristvara. Jag hör ofta vänner klaga över att de ”inte har tid” eller över att deras tid ”rinner iväg”. Det händer även att vänner bekymrar sig över brist på pengar men inte alls i samma utsträckning. Bland politiker är dock den ekonomiska dimensionen helt överordnad tidsdimensionen när samhällsproblemen diskuteras. Detta gäller inte minst för mitt eget parti, Socialdemokraterna.
                      De senaste 20 åren har arbetslivet blivit stressigare. Mer än 50 procent av den svenska arbetsstyrkan upplever exempelvis att deras arbetsbelastning är för hög. Omkring 15 procent jobbar regelbundet övertid. Många upplever även att privatlivet har blivit mer tidskrävande. Allt fler delar av vår tillvara ses som projekt. Hemmet ska vara snyggt och designat, cupcakes ska bakas, barnen ska ha en meningsfull fritid och sexlivet ska vara spännande. Högre ambitionsnivåer i privatlivet går naturligtvis ut över vår tid. Kombinerat med en ökad arbetsbelastning blir denna tidsbrist ohållbar.
                      Tidsbrist utgör alltså ett allt större samhällsproblem. Bland de politiska partierna har moderaterna varit bäst på att identifiera och kommunicera denna problematik. Regeringen talar ofta om småbarnsföräldrarnas stressiga vardag och deras svårigheter med att få ”livspusslet” att gå ihop. RUT-avdraget har blivit regeringens främsta reform för att ge mer tid till de stressade föräldrarna. Tanken är att karriärskvinnor ska spara tid genom att utnyttja skattesubventionerad barnpassning och städhjälp.
                      Problemet är att även skattebefriat hushållsarbete är så dyrt att endast en liten minoritet av alla svenskar, drygt en procent, har råd att utnyttja denna typ av tidsbesparande åtgärder. För vissa höginkomsttagare har det dock blivit en lösning. I rika Danderyd utnyttjar sju procent av invånarna bidraget. Sammanfattningsvis har högern lyckats identifiera ett viktigt problem men presenterar inga breda eller jämlika lösningar för hur detta problem kan åtgärdas.
                      Här kan vi Socialdemokrater komma med nya perspektiv. Vi kan genomföra reformer som syftar till att spara tid för större samhällsgrupper. En storsatsning på kollektivtrafik skulle kunna vara en sådan reform. Järnvägsnätet måste renoveras. Två vintrar i rad har passagerare suttit fast i vagnar eller på stationer och väntat på tåg som inte kommer. Pendlare har varken hunnit fram till möten eller kvällsmat. Här kan samhället investera pengar för att spara tid. På lång sikt är det även önskvärt att sänka priserna för kollektivtrafik. Idag använder fyra femtedelar av svenskarna bilen för att ta sig till jobbet. Om tåg- och tunnelbanetrafiken var billigare och sköttes bättre skulle säkert många av dessa övergå till att åka kollektivt. Bilar kan i längden aldrig tävla med tåg eller tunnelbana i hastighet
                      Tidsproblematiken är naturligtvis nära sammanknuten med diskussionen om arbetstid och arbetstidsförkortning. Arbetstid är ett område som traditionellt skötts av arbetsmarknadens parter. Men om facken och arbetsgivarna misslyckas med att minska stressen för löntagarna måste politiken gå in och ta mer ansvar. Regelbunden övertid och ständig tillgänglighet måste motverkas. Utan en längre period av ledig tid tenderar människor att skadas allvarligt av stress. Alla människor måste därför ges möjlighet att ta ut en lång sammanhängande semester. På längre sikt bör någon slags arbetstidsförkortning äga rum.
                      Frågan om tid är dels en frihetsfråga men också en fråga om hållbar ekonomisk utveckling. Genom att ge människor mer tid kan vi minska deras stressbörda och förbättra deras hälsa. Bättre hälsa leder till att människor kan vara verksamma och arbeta under längre tidsperioder. Därmed kan de på lång sikt ge ett större bidrag till samhällsekonomin. Socialdemokratin kan på så sätt stå för en långsiktig hållbar politik i kontrast mot högerns kortsiktiga ojämlika politik.